och helt ensam... Älskling är ju på Isand nu, tills på söndag :( Kul för honom, men mindre kul för mig :( Hatar verkligen att vara ensam, och den otroliga tystheten. Många tror att har man varit tillsammans i 10 år, saknar man inte sin medpart lika mycket. Men här är det tvärt om. Det är jobbigare dessto längre man varit tillsammans. Alex är mitt liv, och min stora kärlek. Att älska någon så djupt som jag gör, trodde jag inte man kunde.
Bara det rör sig om någon dag, så känns det tomt och trist. Kvällarna och nätterna är värst! Men ska försöka se det positivt. Det kan kanske vara bra att vara ifrån varandra lite grann. Vi lever trots allt under samma tak. Jag ser det som en nyttig grej... försöka iallafall... :) Ska sluta vara så deprimerad... nu ska jag göra varma mackor. Känner att magen skriker efter mat.
Hej sålänge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar