Försöker blunda...

Hur mycket man än blundar och inte vill, kommer saknaden ifatt en. Nu är det mer än 6 år sedan min älskade mamma gick bort. Man bearbetar olika saker med tiden, och man tänker på vad som man hade kunnat göra annorlunda. Men hur mycket man en vill att saker och ting skulle gått så är det tyvär inte vi som betämmer. Önska kan man alltid göra! En önskan som aldrig kommer gå i uppfyllselse. Många saker kommer min mamma aldrig uppleva, och det är nog det som gör mig mest ledsen. Finns så många saker jag hade velat fråga henne om, som aldrig någon annan kan ersätta... Hon finns i mina tankar var dag som går. Om jag inte drömmer om henne, tänker jag på henne. Många saker i vardagen gör en påmind om, "tänk om"... Jag vet att det aldrig kommer att ske, men att intala sig till att det aldrig kommer bli så är en jobbig fas som man verkligen måste gå igenom. Hur smärtsamt det en kommer bli.

Inom mig kommer där alltid finnas ett tomrum, men tack vare min Alex, min underbara familj och mina vänner runt mig, får mig till att bli den jag är. Ni låter mig att skratta, ni låter mig sörja, ni låter mig att få vara den jag är!! Ibland känner jag att det är lättare att skriva ner det jag känner istället för att berätta, och jag vill att ni ska ta del av det. Sån är jag!!