8 år

Tänk att det är 8 år sedan vi var i Thailand, 8 år sedan våran mamma inte orkade mer. Just den dagen var jag långt bort... alldeles för långt bort för att ta ett farväl.
Du sa att vi skulle åka, du bad att Alex skulle ta hand om mig.
Du visste att vi skulle resa bort men du visste inte direkt vart. Jag minns att du höll mig i din hand dagen innan, dagen innan vi åkte. Höll mig hårt precis som att du visste att du skulle ta ditt sista andetag när jag var så långt bort. Det är något jag alltid kommer bära med mig. Att jag inte var där... Men jag vet att du ville att vi skulle åka. Men oavsett är det något jag alltid kommer få bära med mig. Att jag åkte, fast jag visste.
Jag visste att det var ett sista avsked. Sista gången jag såg dig, sista gången jag höll dig, sista gången jag kramade dig. Detta var något jag hade tänkt på länge, och jag visste hur det skulle sluta. Jag visste att sjukdomen skulle ta över din kropp. Jag visste att du en dag skulle lämna oss. Vi var beredda fast ändå inte. Vem är egentligen beredd.
Du slutade andas. Jag fortsatte att leva, leva för vår familj.
Du lever i mig på något sätt.
Du får mig till att kämpa de dagar jag inte orkar.
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Älskar dig!